Jag läser bara böcker och vill egentligen skriva dem, jag vill leva och älska och skriva men istället läser jag, här i mitt hus med mina katter och snön som åter faller utanför, den lömska våren, som alltid fortsätter att vara lömsk och jag som alltid fortsätter att tro den. Det är något med mina ögon som gör att bokstäverna flyter ihop, linjerna hackar sig, men ögonläkaren säger att min gula fläck är som den ska, att jag inte ska oroa mig. Hon sa det på danska, mumlande, jag tror att det var det hon sa. Snart ska jag äta våfflor, gå på loppis och äta våfflor, på Folkets hus, vet ni om att Folkets hus fortfarande finns? Men många finns inte längre, folket har slutat att gå till dem. Det är sorgligt. Som att vi inte är folk längre, vi vill inte göra något tillsammans, inte kännas vid varandra, för då måste vi ju ta ansvar. Vi barrikaderar oss i våra hem med våra små specialdesignade fönster ut mot världen, och inbillar oss att vi är en del av den. Det är vi inte, det är en chimär. Jag är den sista att ge några lektioner i detta ämne, jag med mina katter och min filterbubbla, men jag har tänkt en hel del på det den senaste tiden, på vad som hänt med ordet solidaritet. Som att vi inte vågar säga det längre, inte vågar tro på det, inte vågar.
Vad är det jag är rädd för, när jag sätter fingrarna mot tangenterna flyger orden fram. Inte alla dagar, givetvis, och kanske inga som intresserar någon annan än mig själv, men jag har lovat mig själv att sluta tänka så, att tänka att jag inte är ingen, och att det därför finns fler av mig. Det vill säga: om det intresserar mig så intresserar det också någon annan. Boskap, etc (Ekelöf).
Jag får inte sova, jag hostar så att jag skrämmer iväg mina egna katter, jag har en blåsa under tungan. Knäna värker, ryggen – döden döden. Men jag strök min klänning idag, jag vet inte när det senast hände, jag har liksom fördmodligen många andra, rationaliserat bort strukna kläder, och antingen ignorerat skrynklorna eller lagt undan kläderna i en hög som väntar på att jag någon gång ska känna lusten att stryka. Nu sitter jag i fåtöljen och har säkert skrynklat till den igen, men åtminstone jag vet att den var struken, och kände värmen av det varma tyget, hud, doften av varm bomull. Det finns mycket jag underskattar, och så lite som jag orkar, jag skalar av mitt liv men på alldeles fel sätt. Igår stängde jag av mobilen under i stort sett hela dagen, det är den största känslan av frid. Att ingen annan eller inget annat pockar på min uppmärksamhet, att jag inte går att nå. Den känslan. Samtidigt som jag inte vill bli nådd känner jag mig ensam, saknar en förtrogen. Men kommer fram till att orden är min förtrogna, mina förtrogna. Det kan dock bli ensamt även i orden.
Jag virkar en mossgrön tröja. Det är första gången jag ger mig på ett plagg sedan högstadiet, då jag misslyckades med att sticka en kofta. Den är mossgrön, jag måste upprepa det. Jag tror att det är färgen som kommer att få mig att lyckas den här gången. Färgen är magisk, den liksom lyser.
Jag tänker inte bita mig i tungan. Jag tänker inte skyla mig. Jag har mina tillkortakommanden, jag har inga barn och är en frånvarande moster och faster, jag tillför mycket lite som går att mäta i den här världen, efter normernas standard. Men just därför tänker jag inte hålla min röst i koppel.
Jag saknar honom, men fortfarande är det mest den del av honom som inte riktigt fanns. Andra saker också, som närhet, särskilt morgnarna, att vakna upp tillsammans, de morgnar som inte togs över av hans rantande om mordbränder, okej jag ska sluta, det jag saknar är något annat, men också de delar som fanns. Och det här att jag är ensam och att det är ett skydd, men också ett självbedrägeri. Som Isak i Markens gröda som klarar sig själv, som bär sin järnspis på ryggen genom ödemarken. Men det är ett dåligt exempel, till och med han har ju sin Inger. Det är vad jag hela tiden ser: alla har sin. Inte alla alla, men de flesta. Jag tillhör inte dem. Och så är jag där igen. Men vem ska jag möta i den här ödemarken?
Eko eko eko.