lite är det som att jag har sovit och börjar vakna
jag, den jag varit, jag är splittrad förstås
några skärvor överlevde men
dvalade sedan, gjorde sig i dvala
några kom aldrig tillbaka
några vill jag inte ha, tack
men också bara att jag glömt att jag är en fri människa
instängd i mitt eget huvud
så många år, fortfarande förlamad, ja fortfarande
från han den första lamslagaren
varje man jag älskat har dödat mig lite till
det är tröttsamt detta att gång på gång
samla ihop sina kroppsdelar
jag har letat ett tag nu
efter någon som kan lära mig att vila
eftersom jag uppenbarligen inte vet hur man gör
men jag tror att det enda svaret för mig finns i poesin
den ska vara mitt botemedel
musiken och poesin och katterna