Jag läser en älv, jag läser om en älv, jag läser om en kvinna som söker sin älv, rötterna i sin älv.
Jannete Hentatis Älven är en personlig berättelse och samtidigt en blandning mellan biografi och fackprosa. Det egna sökandet efter en plats och en historia att förankra sig i, och om älvens betydelse både före och efter vattenkraftverken, men framför allt efter. Hur det har påverkat människor, samhällen, geografi och politik.
En beskrivning av hur jaget vadar ut i älven med kläderna på inleder texten, som en prolog. Det är en kraftfull bild som symboliserar ett återtagande, ett dop, ett över-givande (att ge sig till något, inte att överge). Det blir den bild som jag har bredvid mig genom läsningen, nedstigandet i berättelsen. Som en slags ritual återvänder Hentati till barndomens platser. Nystandet börjar trevande, det finns ingen manual. Det ena ger det andra, och hon tar med läsaren i utforskandet av älvens betydelse.
Att gå i sin egen historias fotspår tror jag är ett uppdämt behov hos oss. Jag får en känsla av att man förr mer tänkte framåt framåt – vad man vill ge sina kommande släktled, göra det bättre för dem. Då var ens historia självklar, omöjlig att förlora. Men för den generation som tagit sig vidare, flyttat ifrån landsbygden, utbildat sig till yrken som tagit dem till andra platser och andra sociala sammanhang har deras egen historia blivit avkapad. De (vi), har inte stödet av släktens historia i ryggen, har kanske också sökt främja oss från den. Men så kommer tidpunkten då vi känner oss vilse (och kanske särskilt i den osäkra värld vi nu lever i) och vi känner behovet att uppsöka den igen, för att förstå var vi kommer ifrån. För att känna sig förankrad i världen. Som skrivlärare på Hola folkhögskola har jag arbetat länge med biografiskt berättande, och jag ser det inte minst hos mina deltagare. Inte bara behovet av att befästa den egna livsberättelsen utan också bakåt, släkthistoriskt. Kanske är det först när man har kännedom om sin historia, som man vågar se framåt, se en helhetsbild. När den inte finns, söker vi den. Skapar den. Genom att skriva om det sökandet, befäster vi den och förstår den. Eller förstår dess föränderlighet och hur den hör samman med samhällets och med jordens berättelse. Skrivandet som en metod för ett eget läkande, men också i en större bemärkelse, att det skrivna kan skapa ett läkande i den större, gemensamma berättelsen om vårt samhälles historia.
Hentati skriver också utifrån ett delat släktskapsband. Det är hennes mors släkt hon följer bakåt, hennes fars släktrötter finns att söka i staden Sfax, Tunisien. Kanske får vi också följa henne på den vandringen framöver?
Marie Lundströms Alla måste söderut och Elin Grelssons Inget ska växa över mig, det är svårt att inte tänka på dessa böcker som skildrar den fortsatta avflyttningen, som också på något sätt handlar om ett återtagande, som Hentati också gör. Liksom jag, fast jag återvänt, till de norrländska markerna.
Älven i mig läser jag som geografisk biografi, där platsen i sig är huvudpersonen. I det här fallet en hel älv, som jaget försöker förstå sitt förhållande till, försöker förstås som sitt hemma. Jag ser det i andra böcker också, som Arvejord av Turtschaninoff, fast det i hennes roman är gestaltat i en fiktion. Men likafullt platsen som är berättelsens kärna, liksom Olga i slutet på Lågar och brinner istället för att sätta sig själv i mitten när hon summerar sitt liv i ett collage av sin livserfarenhet, sätter folkhögskolan Finns i tavlans centrum. Geo-grafi. Älven i mig är en personlig berättelse, men också en poetiskt vemodig skildring av vattenkraftverkens historia och eftermäle. Att ha en plats som huvudkaraktär, ett intressant grepp som också leder tanken till decentraliserandet av människan som alltings mittpunkt. Kanske har vi börjat tänka i större perspektiv? Det svindlande i att människan så kort tid varit en del av jordens flora och fauna, och ändå hunnit göra så stor påverkan på den.
Hentatis möte med Rainbow-rörelsen för tankarna till skildringen av hippiesarna i Philip Teirs Så här upphör världen. De dystopiska undertonerna och smågnabben bland de alternativa grupper som anser sig ha svaret på gåtan. De starka kontrasterna, särskilt det ironiska med deras syfte att ”vistas i den fria naturen” – vid en reglerad älv i kanten av ett kalhygge. I samband med detta möte i boken, beskriver Hentati en upptäckt av trolleri-parafernalia i en gammal lada, som hennes vägvisare för henne till. Här tänker jag på Judit Hermanns Hemma, där minnet av ett trolleritrick, den itusågade damen, är utgångspunkten i romanen om en likaledes sökande kvinna. Titeln blir i sig också en relevant association, stycket hos Hentati handlar om att vilja komma hem, Rainbows utlovande att rörelsens möten ska fungera som ett hem. Welcome home.
Jag inser att väldigt många av böckerna jag associerar till under läsningen är skrivna av författare från Finland. Som Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten. Både för Hentatis återberättande av expeditionen till Stora Sjöfallet då den fortfarande fanns, men också upplägget – att hon själv går i någons fotspår, skildrar skillnaden som hunnit ske. Det vi kan göra, eftersom det inte längre finns vita fläckar på kartan, är att återupptäcka. En slags nostalgisk expedition, men också för att med kroppen förstå, gå i fotspåren, se med egna ögon. Expeditionen till Stora Sjöfallet väcker också bildminnen från David Vanns kortroman Sukkwan island, där en man tar med sin son ut till en avlägsen ö utanför kusten till Alaska för att överleva där under ett år, utan några kunskaper och efterforskningar. Det går inte så bra i den boken.
Hentati skriver in sig i en intertextualitet, men står samtidigt solitär, jag har aldrig tidigare läst en skildring av det här slaget, den här blandningen av närmast journalistiskt reportage och jaget neddykande i vad älven betyder för hennes egen berättelse.
Det handlar om ett sökande efter sina rötters historia, att söka efter en plats, men finna den i vattnet, som är i ständig rörelse. På vägen synar hon varje sten, det är ingen lätt historia hon har att ta itu med, och historian är inte slut, den pågår. Det handlar om statens övergrepp, och om hur dessa övergrepp skett i skuggan av bilden utåt som säger oss att resurserna är outsinliga, åtminstone billiga och definitivt miljövänliga. Förnybara. En bild som börjar krackelera. Det handlar om att se vad priset har varit för den billiga, fossilfria elen – för människor, kultur och miljö. Hur vattenkraftsutbyggnaden har inkräktat på samernas rättigheter, och att ens förfäder har deltagit i det. Bär man själv ett ansvar? Kanske i att syna det och erkänna det, arvet och skulden för den vars släkt har varit med och byggt. Att erövra en historia innebär också att erkänna dess avigsidor, att förstå och på det viset ta ansvar för vad ens förfäder gjort, vara medveten om det. Kanske en fråga om man kan ärva skuld, likväl som skam? Men det känns som en viktig ingrediens i försonandet, om det någonsin ska kunna bli en verklig försoning mellan det koloniala Sverige och samernas historia.
Hentatis sätt att skriva utifrån sitt eget här och nu, att ta oss med i sitt undersökande av vad det är hon behöver undersöka i både det inre och det yttre, att skriva från ett sinnestillstånd väcker också längtan efter att själva skriva, själv söka mina platser. Jag föreställer mig att den längtan är något som många läsare kommer att påverkas av. Läsandets efterverkningar, samspelet mellan läsare och text, hur texten sätter igång något i den som läser. Ett medverkande och ett med-värkande, som Hentatis skrivande inbjuder till.
Men hur vattenkraftens utbyggnad farit fram med människors liv, hur hela samhällen funnits endast för industrin, byggts upp inför uppförandet, sedan nedmonterats och flyttats till nästa plats. Hur staten målat vårdslöst med de stora penslarna, inte brytt sig om när de målat över redan befintliga motiv, eller vad konsekvenserna av omskapandet lämnat efter sig. För att inte tala om kravet på arbetskraften – det vill säga människor, familjer – att följa efter för att få sin lön, för att kunna föda sina familjer. Ett maktutnyttjande på alla fronter. Det är vad jag tänker på, det går inte att komma förbi. Är det här avigsidan av folkhemmets utveckling? Tänker vi någonsin på vilka det kom till gagn, och vilka det förstörde för? Bara det att Jokkmokk, som har fyra av fem vattenkraftverk i Luleälv, inte ens har råd att tända gatlyktorna om vintern. Vad säger det om fördelningen?
Det också smussliga i hanteringen. Min bonuspappa som berättar om en avhandling på hans institution, som handlar om vattenkraftverkens påverkan på miljön. Hur Vattenfall drog nytta av lagändringar om älvarnas utnyttjande under Andra världskriget, en åtgärd som skulle vara temporär, men som de passade på att nyttja till max. Och var det lilla avsteget med kriget som ursäkt en täckmantel bara, var syftet hela tiden att göra just detta? Eftersom staten och Vattenfall ju liksom är samma. Amatörteorier, hörsägenvis måhända, men det får en att fundera. Och det händer ju igen, kommer att komma en ny våg nu, med Tidöavtalet. De små klausulernas kryphål.
Jag ser framför mig hur skogarna skövlas här i norr också för att göra plats för serverhall efter serverhall, öde dystopiska byggnader (nu kan vi tala om ödemark) för att vi ska kunna leva våra liv i det oändliga internet. Fastspända i underhållningsläge framför en skärm, inte ens zappande – nästa avsnitt börjar om tio, nio åtta… Vi är inte så väldigt långt från Wall-E är jag rädd.
Att läsa Älven i mig är att röra sig i miljöerna hon rör sig i, naturen är fruktansvärd påtaglig och närvarande. Förankrad. Den andra bilden som aldrig kommer att lämna mig är Dödträdhavet, bilden av den vattenbegravda skogen, hus och kåtor under vattnet. Ett sjunket norrländskt Atlantis. Och påtagligheten i ett helt nytt landskap – hur navigerar man i ett vatten som också är en skog?
Bilderna av Stora sjöfallet och den lilla turiststugan nedanför. Vaktstugan som övergetts och vandaliserats. Det är för mig ofattbart att man tillåtit ett sådant övergrepp på den storslagenheten. Nordens Niagarafall, att det funnits ett sådant. Jag ser en man i fin kostym göra en gest med sin hand, knipa ihop pekfinger och tumme i ett lättsamt strypgrepp, och vips – inget vattenfall mer. Pengar som rasslar in i hans fickor, spiller över. Naturen som inte bara kan få vara natur, kan ha sitt värde i att existera i sin skönhet, ens för oss människor att besöka och berikas i egen tur av. Nej, naturen ska arbeta, göras nyttig.
Jag påminns naturligtvis också om mitt eget överflöd av resurser och min vårdslöshet med det överflödet, och att det handlar om tid. Att inte vara vårdslös med sina resurser, betyder att du måste ta dig tid att överväga, göra kloka beslut. Vi lever alldeles för snabbt för det, har ingen energi över efter arbetet etcetera – det är min ”ursäkt”. Men det är ju ingen vidare ursäkt, istället borde man försöka sakta ner. Då blir det bättre för alla. Och det är någonstans där jag landar efter läsningen av Älven.
Att vila. Njuta av det vi har. Inte hela tiden skynda framåt och låta jorden ätas upp i bara farten. Låta vår historia komma ikapp oss, och bli vatten.