Simone, jag skulle vilja få det till att du är en människa med ett odjur inom dig, och att odjuret kanske är barnet. Men att odjuret i all sin gräslighet också är älskligt, en form av yttersta mänsklighet, vi är alla sämre än vi tror. Odjuret kanske är barnet, och du vårdar det, det älskar dig. Det kommer att rymma över fälten, du kommer inte att kunna kontrollera det. Som vilket djur det nu var där någon symbolisk gestalt blir förvånad när han blir stungen, trots att han varit snällt mot djuret (en orm, ett rovdjur av något slag – en fabel, är det i bibeln? Babylon?) och djuret svarar att han bara följde sin natur. Vem har rätt, mannen eller djuret? Kanske kvinnan, kanske Lilith. Heter ditt barn Lilith? Är det en flicka? Behemoth.
Det är någonting med det stora odjuret skapat av kaos. En virvelvind, någon som gnager inifrån, det vi inte vill kännas vid i oss själva.
Jag söker på var jag nu minns den här liknelsen från och får inga svar, men hänvisas till en vetenskapligt essä om förlusten av animalitet. ”Animalitet som en aspekt av det levande som människan delar med andra djur.” Ytterligare förslag på vidare läsning, Kallocain och en artikel om idiomatiska uttryck, som att vara född i farstun. Ibland vet jag inte var texten vill ta mig. Jag tycker om idiomatiska uttryck, de leker med språket, men de flesta är stelnade, rigida nu. Jag föreslår att vi skapar nya.