Simone, jag hör dig knacka på glaset. Jag känner det innanför min panna. Snart går den sönder, om jag inte börjar skriva igen. Kanske är det också vad kroppen försöker säga mig, när kittlingarna i halsen tar över och tränger in, eller tränger ut as it were, kroppsvätskor och mat, i tårar och kräkningar. Men jag ska inte skylla på min envisa hosta, jag ska inte förstora tröttheten genom att ge den uppmärksamhet i ord, jag ska ta i jorden, gräva mig djupare. För det är där du står Simone, i trädgårdslandet med en spade, ett bylte inlindat i vitt, ungefär i storleken av ett spädbarn. Du har valt en plats i utkanten av trädgården, bakom skjulet för alla redskap och med utsikt över åkrarna och skyfflar jorden så gott du kan, det är trådigt av hallonbuskrötter, stenar som stöter emot. Så verkar du vara nöjd nog, att gropen är djup nog, du sätter dig ned på huk och vänder dig om för att grabba tag i det omlindade byltet. Då ser du barnet stapla emot dig på nyfikna ostadiga ben. Ett slags jollrande i ultrarapid och du stannar upp i din rörelse, låter byltet ligga. Sträcker ut armarna som alla mammor sträcker ut sina armar som en fågel eller en famn. Om du säger något är mitt ljud mutat, det ligger en stumfilmstystnad över bilden som spelas upp, när du öppnar en flik av lakanet, visar den vita kattens stillnade huvud, en inzoomning på den mjuka pälsen som rör sig i vinden och är det enda levande kvar i djuret. Barnet klappar klumpigt, vänder sitt frågande ansikte upp mot dig. Du ler, stryker henne över kinden och kysser hennes nedåtböjda huvud på pannan innan du sveper om lakanet igen och varligt lägger kroppen tillrätta i gropen. Så hjälps ni åt, mor och dotter, i hennes hand en liten spade i trä, en barnträdgårdsspade tänker du och ler åt ordets dubbla betydelse, ni skopar ned jorden i hålet, återställer jordens yta, över den gåva ni lagt däri. Och då bryts tystnaden, som en reva i tiden och kyrkklockorna ljuder som på en i förhand överenskommen signal, och du pekar upp i himlen, på raden av tranor som flyger högt däruppe, så högt att det inte går att höra deras vingslag.