Du är stor nu. Ibland tänker jag att du fortfarande är fyra år och springer mot mig med det största leendet, gråter störtfloder när jag reser igen. Men du är ju inte fyra, du är nitton år nu, lika stor som mig. Eftersom jag alltid kommer att vara nitton år, också. Ut i världen ska du också, har redan tagit in den i ditt liv. Kanske är det enklare nu, javisst, men ändå. Med enkelheten du gör det. Lugnet. Jag beundrar det. Kom bara ihåg att det är ok att brista också, det får man inte glömma. Att det också är i sin ordning. Och händer det, finns alltid min famn, mitt hem, min hamn. Men det vet du, det vet du.
Andra sidan av jorden ska du, och jag bävar redan. Det är en sak då jag vet att du finns där, några mil bort. Nu tänker jag att vi borde ha hängt mer. Men jag har inte varit helt tillgänglig, och jag vet att skolan har tröttat ut dig också. Ingen idé att tänka så alltså, utan blicka framåt. Ut i livet och världen ska du, det betyder inte att du försvinner. Vi har hela livet kvar att hålla händer. Hålla händer över oceaner, det går det också. Men jag vet att jag kommer att sakna dig.

minawidding Det subjektivas poetik , ,

One Comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *