provcyklar en stålhäst och dricker kaffe i solen innan bästvännen sveper med mig till stranden med systern sin.
sanden mellan tårna, tallbarrsstick. tallarna påminner om Grekland, tallar och sand kommer alltid att påminna om Grekland och den där gången då vi cyklade till andra sidan ön, skulle utforska. flåset i backarna, låren skaver, svetten i syntetklänningen. den fåniga hatten, billig, skräp, mitt rödbrända ansikte, ännu rödare av cyklingen i stekhetta. det finns ett foto, om han har kvar det. jag skulle vilja bränna, men digitala foton försvinner inte lika lätt. vi cyklade till andra sidan ön och det fanns en kyrka och en bod där de sålde hantverk. vi köpte en duk till hans vänners bröllop. ett bröllop jag inte var med på, det var under pausen, efteråt, då jag faktiskt sagt ifrån. jag minns stället, men inte om vi åt där. jag minns färden hem för plötsligt föll mörkret. det var sådär som en klyscha, utan förvarning var det plötsligt kolsvart. på den här lilla ön fanns ingen gatubelysning. några stjärnor fanns det kanske, men ingen måne. vi tog oss fram hjälpligt i becksvart mörker. hörde baren, skratten och musiken och anade den svarta stenstranden, ja vi såg den ju inte men vi förstod att den var där. genom mörkret gick vi med cyklarna, jag vågade inte cykla i det kompakta, litade inte på vägen. vi tog oss fram. beställde cuba libre. och igen och igen. och i vattnet, innan vi skulle gå hem. det var en av gångerna. men jag var ganska loj av alla drinkar, loj av trötthet, utmattning, jag minns inte mycket av det. bara den där eviga önskan om att det inte skulle ta så lång tid, och att inte igen. det var innan jag återfick min tunga, innan jag kunde säga ifrån.
det här är en annan sorts strand. sanden är vit, inte gjord av stenar. det är mitt på dagen och jag är här med en av mina bästa vänner. tallar och sand kommer alltid att påminna mig om Grekland, men jag kommer också att kunna skjuta bort det. så funkar livet. tack och lov.