Åker tåg första gången på länge, sträckan upp till Umeå i vinter, vitt, vita grantoppar, vita kalhyggen. Susade in på parkeringen samtidigt som tåget kom in på perrongen, men hade några minuter till godo. Hälsades med namn och behövde inte visa min biljett, fick en kopp kaffe och komplimanger för mina glasögonbågar, en liten berättelse om en mamma på köpet. När jag gick av tåget trodde jag att jag glömt mobilen, kanske för att jag hade såna tvångstankar och ja, det har hänt förut. Men den låg i min koftficka, som jag glömt bort att jag hade. När steg jag av på centralstationen senast? Jag kan inte minnas. Har alltid gått av på östra och tagit åttan. Det blir inget med det längre, de trekantiga husen är inte längre min hemvist. Det gör inte ont, jag har nog redan sörjt färdigt. Varje gång jag kommer hit nu är som att komma till en ny stad. Kanske är det jag som hela tiden är en annan.