Jag har umgåtts med tankarna på att föra samman alla delar som är jag på en och samma plats i många år nu. Oftast känt: det går inte. Jag är en splittrad person, jag har olika sidor, viljor. Olika ansikten, rentav.
Men så känns det ändå nu som att jag kommit till den punkten. Sammanförandets punkt. Allting under samma namn, mitt namn, som är bara mitt. Jag tycks ha kommit till en punkt där jag känner att det jag skriver i poetisk, litterär form kan sammanfogas med det jag skriver OM litteratur, och att jag också kan skriva om mitt arbete. Kanske beror det på att mitt arbete äntligen är så mycket i linje med min egen inre linje som det kan vara. Hur som helst, det kan få vara olika sorters inlägg men på samma plats. Ibland sammanfallande inlägg, ibland mer renodlade åt något av hållen.
Jag har fört samman min skrivblogg Det subjektivas poetik med bokbloggen Widdings bibliotek. Vilket för övrigt innebär en återinandning i den, jag har inte mäktat med att skriva om böcker annat än på instagram1 sedan jag startade Litterärt skrivande faktiskt, men nu vill jag prova att karva ut tid för lite inlägg om några av de böcker som sticker ut. Jag kommer fortfarande att lägga ut bilder på allt jag läser och korta tankar om dem. Men att få bre ut sig lite mera, det har jag saknat. Skulle någon vilja publicera mina läse-essäer någon annanstans skulle jag inte heller säga nej. Har lekt med tanken men inte orkat jaga upp var det skulle vara2.
Jag saknar också mitt försök till att skriva 365 dagar i sträck. Jag klarade över tre månader, och det finns faktiskt något i dessa inlägg som är värt att spara på. Jag tänker att jag vill försöka igen, och se vart det leder3. Det blir inte efter kalenderår, jag bara börjar igen, herregud vem orkar ha det så rent och prydligt? Idén är ett dagligt skrivande, det spelar ingen roll hur långt eller kort, i vilken form. Som en slags poetisk gymnastik.
Det finns också tillfällen då jag vill skriva om kursen, om andra litterära uppdrag. Det kan finnas plats även för det här. Jag kallar kategorin lite pompöst I litteraturens tjänst. Jag har ju länge hävdat att jag är gift med litteraturen, det kan vara en fungerande metafor. En annan kan vara att om jag har någon mästare som jag tjänar, så är det litteraturen. Konsten framför allt, faktiskt så.
Det här är famous first words efter en kortare återhämtning och uttag av komp-tid, då man återigen tror sig ha kraft och tid att göra allt man vill, jag vill bara påpeka att jag är medveten om det. Men någonstans ska ju impulsen komma ifrån, och jag har börjat bli bättre på att prioritera det jag faktiskt vill göra, nuförtiden. Amen på den, liksom.