Jag sitter på tåget till Prag, och efter en timme helt beroende på att jag aldrig har tågluffat förut och inte har vanan inne, av att sitta på golvet utanför en toalett med alla andra som inte hade reserverat biljetter, kom äntligen konduktören och meddelade mig att jag faktiskt hade plats i första klass, och jag vet ju att jag hade köpt en sådan biljett men jag visste inte riktigt om det gällde på ett tåg utan platsreservation och eftersom jag i flera dagar knappt haft internet (bara wifi, begränsat) så har jag inte gjort så mycket research som jag väl annars (får jag hoppas, eller kan åtminstone låtsas) skulle jag ha gjort. Från att ha suttit ivägen alltså, och försökt läsa men det är ärligt talat inte så lätt när folk titt som tätt ska gå förbi en eller vill in till toaletten (övervägde att sitta därinne, där fanns det mycket mera plats, men tja, riktigt så allvarligt hann det inte bli) med en granne i samma situation som läste Blade runner, tryckte jag mig igenom tåget (förbi restaurangvagnen med påfyllning av dryck) till breda, rymliga platser i första klass. Lyxigt. Men det var ju så jag ville resa, jag ville vara snäll mot min kropp, att resan också skulle vara en del av upplevelsen (och inte en del av utmattningen) och det var eller skulle förhoppningsvis vara, värt det. Just nu känns det värt det faktiskt, jag kan ju skriva.
Igår kväll ett litet stygn av utmattningskänslan, ensamhetskänslan, värmen och att försöka göra så mycket som möjligt av Berlinvistelsen som var så kort (också det en liten miss i min planering, det hade inte behövt bli så, men jag tänker att jag ska ta allt som det kommer, av något misstag får jag ut något annat, som inte skulle ha hänt annars, så måste man tänka och jag har inte bråttom, mera än att jag måste vara i Villach absolut senast fredag, för Noras bröllop. Jag ska naturligtvis dit tidigare, och har ett hotellrum och allt så jag ska naturligtvis inte dra ut på resandet, men det känns bra att veta de absoluta gränserna.
Jag begav mig alltså hem efter att ha, skam till sägandes, köpt fyra böcker på två olika bokhandlar, i det som jag fattat först lite för sent, coolare området Kreutzberg (jag bokade bara ett hotell som såg trevligt ut och som hade bra recensioner, helt utan koll på vart jag ville gå i Berlin, man kan säga att planering inte har varit min starka sida, ytterligare en sak jag har lärt mig till kommande tågluffar – om det blir fler) och vilade en timme, bestämde mig sedan för att bara ta något att äta i området, klev ut på gatan och möttes av en jazzkonsert på Walter Benjamin-platz, Walter Benjamin-platz alltså? Författaren till hashishboken jag har hemma? The one and only). Strosade runt och lyssnade, gick in i en skivaffär, gick runt hörnet och insåg att jag bodde i ett område med Gucci, Prada, Hermes osv-butiker (otippat för att vara jag), gick tillbaka till Walter Benjamin-plats och åt scampi i en sjö av smör på café Kant. Berlin har ändå levererat, helt utan min planerings-förtjänst.
På förmiddagen idag var målet ett fotografimuseum, som låg inom gångavstånd och vad såg jag då, om inte ett av caféerna Anna Tagaro tipsade om Café Schwarze, det fick bli min frukost, en dagobertmacka och ett alldeles för stort glas färskpressad apelsinjuice och en skål med café au lait. Helmut Newton-museet, med hans privata ägodelar osv, med ett våningsplan med en retrospektiv av Alice Springs aka June Newton, hans fru, och sen, mycket kontrastrikt, utställningen ”fotografi under förintelsen” som jag fick hasta igenom, med nakenbilder fortfarande dansande på näthinnan. Och där, fotografier av högar med lik, lik i skottkärror, lämningar i krematorier, det fanns mycket mer förstås och mycket information men dessa bilder, jag grät. Som jag felläste en bekants kommentar på instagram: Belin har många kontraster (han skrev koltrastar, och det stämmer ju också, men…).
Och sedan hastande tillbaka till hotellet, hitta rätt busshållplats och rätt buss, byta till ringlinjen, hitta Südkreuz-stationen, hitta rätt spår, be uppenbara tågluffarkamrater om hjälp med karta till hotellet, för det hade jag glömt, och så det ni redan vet: sittplatsen på golvet utanför toaletten unt so weiter.
Och ja, bland Alices bilder även ett porträtt av Christopher Isherwood (Mr Norris byter tåg, som jag just läst) och William Gibson, Lawrence Durrell, ja – det är författarna som imponerar på mig bland alla dessa kändisar som hon och Helmut fotograferat… One track mind.
Ett litet litet stygn av: ett konstnärspar. Två som skapar konst tillsammans, och längsmed. Jag är en ensamvarg men det finns sådant jag hade önskat skulle bli och vara.
Och Prag? Kunde inte motstå ett hotell som hette Metamorphis, där en av recensenterna hette Mina och hade kommenterat att det var sköna sängar. Ser riktigt stiligt ut också. Jag är så väldigt lättsnärjd.
Jag har läst ut Sommarhus, senare och Mr Norris byter tåg, vilket jag ju också gjort nu. En till tysk bok hade jag kvar, med Prag nämns också i den, passande nog. Liksom levande, av Christa Wolf. Därefter? Ja förstås lite Kafka, och Skymningszoner av Andrzej Tichy (född i Prag) och Aleksander Motturi.
Jag hinner läsande ja, eftersom jag reser ensam, eftersom jag åker tåg. Eftersom jag inte har några litterära intressen, utan består helt av litteratur.