På tåget. Jag är på väg. Första boken utläst i Gävle, och jag undrar när jag ska börja skriva. Det var nu. Jag har skrivit i dagboken, skrivit av mig gnället över SJ och den förlorade sovvagnsplatsen, kanske också skrivit mig in i resan, men det är alltid på ett annat sätt än det här. Jag har läst en bok om supande och knullande i Berlin, lärt mig ett par gatunamn, namnen på några barer, om de nu finns kvar. Det spelar inte så stor roll. Jag har bara en och en halv dag i Berlin, jag tänker strunta i alla turistmål, gå direkt på tipsen jag fått. Bokhandlar och caféer (tack Tove Alsterdal, tack Anna Tagaro) och funderar på en dockteater eller en dansföreställning på kvällen, eller att bara strosa runt, ta en drink på en bar, dricka Riesling kanske, eller mjölk. Kemppainens bok handlar också om moderskap, om tre tidsåldrar. Högstadieangst, tjugosomethingangst och modersangst. Hur jag än läser kommer jag inte ifrån moderskapet, och att jag är utestängd från det, eller så kanske man kan säga att jag erfar det genom läsningen, men är det vad jag vill? Och vad är det då jag vill läsa om? Kanske något bortom identitetsroller, eller något som går in djupare på märkliga relationer. Kanske något bortom samtid och realism. Något som bänder upp verkligheten istället för att skildra den. Jag antar att det jag söker efter är poesi, eller att det är där jag kommer att hitta det.
Jag vet inte hur många böcker det blev till slut, kanske tio. De gick ju ner, och väskan rullar, konstaterade jag glatt. I Europas stora städer finns inga grusvägar och Malabackar, och jag behöver inte släpa runt på mat och lakan. Det ska nog gå bra.
Simone och resandet. Kanske skulle hon ha tagit en färja ner till Stockholm, snarare än tåget? Jag har inte bestämt mig riktigt, för om jag ska placera henne i mitten/slutet på 1800-talet eller i början på 1900. Ju mer jag läser från slutet av 1800-talet som skildrar den dekadens och öppenhet som fanns då, desto mer vill jag leka med vårt skeva tidsperspektiv. Hundra år sen, det låter så väldigt länge sen men är det verkligen inte. Människor var då som människor är nu. Lika vilsa och förvirrade, lika sensuella och vulgära. Vi har förmodligen alltid varit som vi är nu, det är bara de yttre omständigheterna som är annorlunda. Att se historia i svartvitt är en lögn. Jag måste nästan skratta när jag inser att det jag skriver på kan klassas som en historisk roman. Jag som har så svårt för historiska romaner! Det är ett faktum att jag hellre läser litteraturen som faktiskt skrevs på den tiden, än en litteratur som skildrar en tid som kan betraktas som längesen. Det falska skimret av historia, som en slöja mellan nuet och narrativet. Om jag skriver en historisk roman vill jag att den ska kännas som en samtidsroman. Även om jag kanske inte heller har så stor lust att skriva en samtidsroman. Min första bok kan nog räknas som en sådan, den skildrar i mångt och mycket samma supande och knullande som i Riesling med mjölk, samma situation av utsatthet och utnyttjande, även om situationen är en annan, och poängen också (den handlar mer om att förlora sig själv och bli psykiskt misshandlad inom ett förhållande). Men samma story, likaväl. Vilsenheten, försöket att bli hel igen. Riesling med mjölk handlar också om destruktiv vänskap, det systerliga sveket. Det har jag inte skrivit om, i alla fall inte ännu. Men jag tycker att motivet är intressant, att undersöka kvinnlig vänskap.
En resa av läsande och skrivande, att möta en stad, en plats. Och själv, utan påverkan av någon annans vilja. Att upptäcka någonting. Nyfikenhet, sa jag när Karin som behandlade mig innan jag for (för ryggens skull) frågade vad som var min resurs just nu, en bild och en plats att hämta energi av. Förväntan och glädje inför resan: en nyfikenhet som sitter i bröstkorgen. Det knakar och bänder i mina leder, ryggen värker fortfarande dovmörkt i ryggslutet, uppåt sidorna i rödlila, slitningar och spänningar efter ryggskottets chocksmärtor. Men de är borta nu, i ryggen finns bara den gamla vanliga stelheten och värken, den kan jag leva med. Jag föreställde mig vid ett cafébord i en stad, med en bok eller en skrivbok i handen, och ett strålande leende. Av någon anledning mindes jag leendet på ett kort från studenten, att jag bar ett leende då, fastän jag mest ville sjunka genom jorden i min genomskinliga tyllklänning och höghatt, en vit spets som en mantel att hålla mig fast i. En bild för en annan dag, ett annat spörsmål.
Lyssnar på PJ Harveys nya, som släpptes typ nyss. Saknar ändå hennes röst när hon tar i och låter den spräckas, när musiken tar tag i en. Det är så vänt. Nog är det fint, men. Och den här sångtiteln förstås: I inside the old I dying.