Jag slutar inte skriva om Simone, men jag samlar henne. Jag tar ett steg tillbaka igen, stänger försiktigt den grönmålade dörren om barnets jollrande. I korridoren bakom Simones rum är allting svart och luktar som en jordkällare. Fuktig jord och råttspillning, en frisk doft av multnande grönsaker. (Jag säger ju att det handlar om motsägelser, om ett både och, om att stjälpa bilderna, rumstera om). Ögonen vilar i mörkret, från det flimrande, suddiga i Simones penseldrag, hur det rörde sig i en ryckig dans, ett slags flytande som ögonen har svårt att fästa sig vid. Jag vilar en stund med ryggen mot fuktiga granitstenar, med rumpan mot jordn där dödskylan tränger upp. Jag minns drömmen. Om en liten pojke som levde ensam i en grottliknande lägenhet och skapade huvudskulpturer som han fäste på väggarna, som om de växte ut ur väggarna. Kanske var det så. I drömmen är mitt perspektiv ovanifrån, som om jag blickar ner i ett rum på en avsats, som om hans rums tak börjar där mitt rums golv finns, som om golvet mellan oss inte fanns. Jag förklarar dåligt, med drömlogik. Jag förstår att det är ett rum i mitt kråkslott, där alla rum ligger på egna nivåer och inga givna mellanrum existerar. Jag blickar ner i pojkens rum från kanten av det rum där jag står, som börjar där hans slutar. Blev det tydligare? Jag önskar att jag kunde teckna det för er. Vem är den här övergivna pojken? Varför är han så arg på att jag ser vad han gör? Riddar Blåskäggs hemliga källarrum. Huvudena ser ut som troféer, men inte av djur. Kanske av elaka vuxna eller möjligen sagans monster. Pojken kan inte tala som andra barn. Varför har han lämnats ensam?