Simone har vänt sig mot mig, betraktaren. Med ansiktet rakt utåt, tar hon plats i dess fokus och kräver ett ansikte. Simone stirrar på mig, och hennes ansiktsdrag börjar ta form. Jag höjer penseln, jag målar fram dem. Hennes drag är allvarliga, bekymrade. Mellan ögonbrynen syns en tydlig linje, inte i mitten utan lite vid sidan, hennes vänstra sida, höger i bilden. Jag lägger en djup skugga, jag skonar ingen, hon vill inte heller bli skonad. Simone vill bli sedd. Hennes koncentrerade blick håller mig fången, tills varje linje träder fram ur det suddiga och murriga. Jag ställer in skärpan. Jag använder grönt för skuggorna under ögonen, blandar in rött i hennes mörkbruna ögonbryn. Har hon lugg, bena? Kanske en lock eller våg som vill leta sig fram, som hon håller undan med en klädnypa, tvinnar sitt hår och sätter fast, i brist på annat. Inget hår ska stå i vägen för hennes blick, bryta hennes fokus. Hon kommer in i fokus. Hon stirrar rakt in i mig.