Det slutna rummet. Jag ska beskriva den här platsen.
Om våra medvetanden skulle ha formen av ett hus, ett palats, ett valv med rum efter rum efter rum av allting du sett, känt, lärt dig, glömt, tänkt, fantiserat, upplevt. Till exempel. Så finns det ett slutet rum allra längst in, allra längst bort (alltid samtidigt) där jag sitter och skriver. Mitt medvetandepalats är ett kråkslott. Dess arkitektur är outgrundlig, ständiga tillbyggnader utan hänsyn till tidigare delar av huset skapar små skrymslen, otillgängliga loft, källarhålor utan fönster, luftiga salar vars hela väggar består av glas. Det oansenliga rum som är det slutna rummet, håller alla andra rum samman. Här finns bara ett kalt, opersonligt skrivbord med tomma lådor, tomma bokhyllor och metallskåp med några efterlämnade strösaker, bortglömda, oanvändbara. Golvet ett gråspräckligt plastgolv, en unken lukt, väggar i en beige nyans, smutsig. Ventilationen är dålig här. Det finns ett fönster, men det vetter bara ut mot en bakgård, mot vaktmästarens skjul, grå asfalt och gulmålade maskiner med bokstäver på deras ryggar. Kanske är det ett misstag att säga att de där rummen jag beskrev verkligen finns. Det ger ett sagolikt intryck, och det här är ingen saga. De finns bara då jag sitter här, då jag skriver att de finns, då jag kallar på dem att finnas genom att tala om för dig att de finns. Det slutna rummet är platsen mellan skogen och trädet som faller, och den som hör det falla.