Det finns dagar då jag är en sån där jobbig person som inte håller upp dörrar för rullstolsburna för att jag är helt lost i mina hörlurar (Selma Lagerlöf, åtminstone någon slags kulturpoäng) eller kanske snarare den förestående undersökningen av mina tänder som jag visst vet vad det handlar om (och min kropp, som är disträ och mitt lynne, ovänlig mot allt och alla) och som jag tjugo minuter senare ska lipa framför två snälla kvinnor på grund av, med blå gjutningsmassa kvar i mungipan efter att dessutom nästan ha kräkts över mig själv och det rosa skyddspapperet på grund av ett lättretligt svalg och fortfarande känner ömheten i gommen av röntgenbit-biten (i brist på fackspråk som jag lydigt hållt fast så gott jag kan med mina tänder (de som ännu finns kvar, än så länge) och min tunga medan jag tittat upp på den fåniga karikatyrteckningen av någon slags fotbollsolympiad i seriestil (och undrat över bristen på representanter från hela världen, är det inte poängen med olympiader?) som hänger i taket, just för att man ska ha nåt att titta på och förlora tankarna i medan de gräver i din mun så länge man inte tvingas se sin spegelbild i motbjudande ställning och hyperbelysning (har jag verkligen sådär många små mörka hårstrån på min överläpp? Vilken tur att jag så sällan befinner mig i lysrörsbelysning) och sörjer det faktum att jag inte kommer att bli erbjuden någon liten leksak att ta med mig hem för att jag varit så duktig, de låg där retligt inom synhåll, jag vet vilken jag skulle ha valt, en gul glittrig sjöstjärna eller om det kanske är en ödla, det är svårt att se i den här ställningen och piiip nu får jag släppa röntgenplåten men ingen stryker mig över armen eller klappar mig över håret och säger: ”det klarade du bra” för jag är vuxen nu (trots att tandläkaren trodde att några av mina bakre tänder var mjölktänder som jag hade kvar, det tror jag inte) och jag förväntas kunna hantera det faktum att jag kommer att bli av med fyra framtänder och få en protes och gå runt i några månader med löständer i gom som en uråldrig farmor och det är okej, det gör nog inte så mycket för när jag ler eller skrattar (vilket jag ju ändå gör så sällan) så visar jag nog inte riktigt den nedre tandraden ändå, kontaterar hon (jag får provskratta) och det är okej jag gråter inte alls när jag skriver det här men at the end of the day säger hon, är det ju bara tänder, inte ett finger eller ett arm eller ett ben (som farfar) och det har hon ju rätt i men jag skäms ändå för att jag inte höll upp dörren för den rullstolsburna mannen som kom efter mig. Punkt.