Hon säger till mig att blomman behöver min andedräkts kyss för att orka veckla ut sig; finna en mening med att träda in i denna värld. Så jag läser poesi för dig, ljudar orden i ett rytmiskt språk, för andetagen att färdas på. Jag läser för ett du som vill lyssna, som gömmer sig inne i kronbladens veck, ett nytt du som ännu inte gett sig till känna.
Men i mitt minne finns det ännu bara ett, och stum sång ekar fortfarande i våra obebodda rum.