Det är en flock med kråkor. Jag tänker på hur när jag mår bra, att jag ser saker då. Himlar som är fina, fåglar i trädet, mönster i något som kanske snarare kallas fult. Jag har alltid dragits till det fula och trasiga, till det som inte är nåt, egentligen. Rester, lämningar, förfall. Hur jag tycker om det som blir fel: suddigt, skakigt, repigt, ljusskadat. Jag fick köpa lite diverse filmrullar idag i den gamla färgaffären vars ägare hade minst tusen kameror. Det är ett litet inofficiellt museum för gamla och nya kameror, som hans fru inte riktigt vet vad hon ska göra av, nu när han gått bort. Det luktar alltid ciggarettrök när man kommer in där, och det är nästan aldrig någon kund där. Lukten ger mig en känsla av nostalgi, för den gamla tiden. Det fula, som sagt. Jag antar att jag mår ganska bra nu då, eftersom jag ser allt det här fula och älskar det.

Jag såg också rådjuren utanför fönstret idag, hur de söker sig något att äta med nosen djupt i snön. Rönnbären på marken, tänkte jag. Sen kom postbilen och skrämde bort dem, de hoppade över stängslet till kohagen och en fastnade i tråden men lyckades komma loss, fy fan alltså, om de skulle skada sig på den, fastna. Efteråt gick jag ut och plockade ner lite rönnbär som satt kvar i träden och hoppas att det är ätdugligt, om det nu är det de äter och inte bara gräset eller nåt. Jag skottade en liten stig till dem. En stig till rådjuren, och en till sotarn. Och rådjuren. De är så ofantligt roliga-söta-fåniga när de studsar och hoppar genom landskapet.

minawidding Det subjektivas poetik ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *