Det slutna rummet och en daglig praktik

Det slutna rummet. Hur jag vill befinna mig där igen. Jag kan höra elden genom väggen där jag sitter, hur den rasar i kakelugnen i mitt sovrum. Jag fryser om fötterna, jag har inte lyckats hålla fokus på elden idag. Jag sorterar och rumsterar, fylle i kolumner men drar mig för den vita sidan. Av en rädsla, tror jag, att jag inte ska komma in i det slutna rummet igen, eller ens förmaket dit, att allting jag skriver ska bli stelt.

Jag skriver mig in i det slutna rummet, och det är vad den här tanken, den här dagliga praktiken syftar till.

Det är mitt mål, nämligen. Det spelar ingen roll vilken typ av skrivande det är, om det är denna ”levande självbiografi”, min öppna dagbok, poesi, fragment från andra berättelser, skrivövningar som kan vara eller inte vara början eller fortsättning på något. Men att. Att skrivandet.

Genom det tar jag också plats i mitt eget digitala rum. Det här, till exempel. Utan att be om ursäkt, de som stör sig har säkert redan nu lärt sig hur man gör för att slippa inlägg i sitt flöde eller gudbevars, vi behöver inte vara vänner längre om det är så.

Jag har sörjande kvar att göra. Jag har hemskapande kvar att göra. Jag har vilande kvar att göra. Jag har ett nytt kapitel, en ny tillförsikt att börja på, på flera plan. Jag ska tillåta i år. Tillåta trötthet och utmattning, tillåta långsamhet, tillåta sorg. Jag ska säga ifrån, jag ska säga nej. Jag ska säga ja. Jag ska säga: jag vet inte, för oftast gör jag inte det. Ibland ska jag göra ändå. Slipa ner trösklarna, skippa alla ”så här borde det vara”. Göra det så enkelt som möjligt. För hur enkelt är det att skapa en daglig skrivande praktik? Jag motsäger mig själv hela tiden, men det är jag: full av motsägelser och hittills har jag åtminstone kommit någonstans i mitt irrande. Jag ska lita och hava förtröstan, jag ska önska och få, jag ska inte ifrågasätta så mycket, jag ska gå på känsla. Jag ska förirra mig och irra mig ut igen, tillbaka igen. Men jag ska inte kapa linan. Det är väl bland annat det det här handlar om.

Jag ska gifta mig med mig själv. Jag har inte skaffat mig förlovningsring än, inte planerat ceremonin eller vad jag vill ha för klänning, tids nog vet jag hur den ritualen ska se ut.

Jag ska vara ensam, jag ska bejaka det jag älskar. Jag ska vara en god flickvän.

Jag ska resa om det går. Jag ska flänga mindre. Jag ska dricka vin och jag ska bada, gärna samtidigt.

Jag rör mig på farligt område, löftenas område. Men det är inte löften, det är önskningar och intentioner. Riktningar. Och jag tycker bad och vin är en rimlig målsättning, måste jag säga.

Jag har ingen aning om vart det bär hän. Men någonstans bär det.

365 dagar av skrivande. Vansinne, no? Självklart.