brev från inre landskap

Ja så är jag här igen. Då klockan är tio i ett en söndagsnatt mot måndag, och jag har bestämt mig för att börja om med skrivandet utåt i det här formatet, det långa pågående brevet till någon okänd läsare som i många fall kanske är jag själv. Men också andra. To whom it may concern. Det finns ett skrivande i mig som letar efter kommunikation men inte nödvändigtvis vill skriva in sig mellan två pärmar. Ett trevande och ett letande, som är levande.

Så brev. Så inre landskap. Och vykort, för mina bilder. Vykort från inre landskap. Jag tycker om bilden, metaforen. Den går att applicera.

Och snart skriver jag här igen. Offline har det ju inte upphört, jag går igenom det jag skrivit och ser att jag hunnit skriva ännu en bok, egentligen. Som måste gås igenom och få en form och en struktur och allt, men som finns. Och jag skriver på en till. Tror jag. Man kan inte alltid så noga veta vad som är vad.

Men det har skett förändringar. Det här är också ett sätt att hålla fast vid dem. Jag håller mig fast vid mig själv som en livlina.

Härintill har jag skrivit lite om vad det är jag skriver. Någonstans på gränsen mellan fiktion och ja, dagbok. Men med en annan riktning, en annan ton, i och med tilltalet, i och med den öppna formen. Den som lever får se hur det utvecklas.