Stannar upp. Mitt eget perspektiv, ja? Glömmer det. Ser arbetsuppgifter hopa sig, istället. Allt jag kan gå in i och oroas för. Jag börjar lära mig att lägga åt sidan. ”Det löser sig”. Ofta gör det det. Länge var det jag som löste allt. Men jag måste inte, eller hur? Jag har kommit till den punkten nu, att inte skena iväg, gå igång, ta över. Jag ser, registrerar, lägger åt sidan. Lyckas bättre, faktiskt, nuförtiden, att hålla mig fokuserad på en uppgift i sänder. Även om jag också, ibland, fortfarande, slutar läsa mitt i en mening för att kolla mejlen, undersöka nåt, göra det där jag just kom ihåg att jag borde ha gjort. Som nu: just det; ledigheten i Heroma. Just det. Och andra saker ploppar upp, som om de föds av varandra; barnets schema, just det. Och det och det och det, säkert också. Suck.

Men jag måste stanna upp. Helst ligga flytande i vatten som bubblar, värmen som en omslutande välkomnande filt runtom mig, utan tider att passa. Men nej, inte särskilt ofta det. Detta då: att stanna där jag är, inte lyfta blicken utan stänga den, blicka inåt. Hej. Just det. Du. Jag. Hur var det nu igen? Mun, mage, ögon. Mun: lakritsté. Mage: vaniljhjärtan. Ögon: tunga, kaffelösa. Just det. Inte druckit något kaffe idag. Hej.

Plonk. Eller vad för ljud det nu kommer när man stannar upp kugghjulen, sätter ned fötterna, sätter sig ned. Plonk. Som om jag vore en robot, en android, i metall. Men det är jag ju inte, det är ju därför jag måste stanna. Säga hej. Där är du ju. Hejhej.

Det måste kunna bli annorlunda. Det måste kunna vara så. Det måste kunna få bli bättre.

Vill skriva något annat. Något om bilderna från filmen igår. Om hur människor blir träd, djur, om gräset som växer upp genom Danis fötter, hennes fötter ett grenverk. Skapelsen av blommor, den inneslutande blomsterkåpan hon bär där på slutet, stapplande i. Snärjd av blommor. Foten som sticker upp från jorden, den ännu levande uppfläkta ängeln – ryggskinnet hans vingar, utfällda, uppspikade. Inälvorna pulserande. Vidrigt, ja. Men också vackert. När döden kommer, kommer den att vara skön. Är det något jag skulle kunna tro på? Förmodligen inte. När döden kommer, kommer den att vara smutsig, feg och ful. Jag önskar att jag kunde lämna med ett andetag, en viljeakt, när dagen kommer, döden kommer. Och jag vill ju ända mitt liv innan jag blir omdömeslös. Åtminstone tänker jag så nu. Jag vet inte hur rädd jag kommer att vara när det väl närmar sig, och om jag verkligen skulle klara att bestämma mig för att nu är jag redo. Och vilket sätt? En insomning helst, ingenting brutalt. En evig sömn bara. Halleluja.

Och det stör mig, detta –

Detta att så många omkring mig tror på en gud. Vad? Hur? Har ni inte lyssnat? Jag vill skrika åt dem, eller skratta, men alla utrop fastnar i halsen. Det är så löjligt att jag inte… Fast jag vet att det sårar er, säkert, att jag säger det – alla måste ha rätt till sin egen tro, ja, men hej – är det någon hemma här? Jag undrar.

En författare måste vara beredd på att förlora sina vänner. Anneli Jordahl skriver det. Jag förstår vad hon menar. Mina ord, mina formuleringar, mina känslor – att säga något är att göra sig sårbar. Det är också att såra andra. Svart på vitt. Fast det finns ju bara gråskalor, glömmer ni det? Hej.

Lämnar du mig för att jag förlöjligar din tro, så antar jag att det är bäst så. Jag orkar inte med något dravel.

En törn. En rostagg. In i sidan, som såren på figuren på korset i sagan om kristendomen. Det är en saga. En saga. Gör det du, känn törnen, låt det sticka. Berättelser läker. Säg bara inte att det är något annat än en berättelse. För då tar du dig makt att säga något även om mig, om min värld.

Det kanske är det jag mest har emot religioner. Anspråket på verkligheten. Back off, minister. Din sanning är inte min sanning. Så –

Paus.

En tonart. Ja. När jag skriver lyssnar jag på hur orden faller, och bilderna kommer. Jag lyssnar, och skriver. Allt jag skriver gör ont. Allt jag skriver läker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *