Molnigt. Skrivarväder. Är det för soligt kan jag aldrig skriva. Idag har jag bestämt mig för att arbeta med Farfarsorden. Med mina intervjuer av farfar, nittio år gammal, om hans barndom, om hans liv. Jag vet inte ännu vad jag ska göra med berättelserna. I första hand transkribera dem, bevara dem som hans berättelser, förstås, men också något mer. Och kanske inte bara hans då, utan fler av mina släktingars. Men han är min äldsta, min enda kvar av mor- och farföräldrar, som kan berätta om hur det verkligen var. Som han minns det förstås. Det är svårt. Det handlar om integritet. Det finns en barriär för att vi är släktingar, jag vill veta mer men vågar inte fråga. Om sådant som skaver och gör ont. Om sådant som är svårt att formulera. Hans fars tyranni, den blir mest ordlös, och då får det ordlösa tala. Men hur berättar man om ett misslyckat äktenskap för sitt barnbarn? Om hur man lämnade dennes farmor, varför, vad hände, hur ont gjorde det? Och hennes version, hennes berättelse som inte går att få, eftersom hon varit död så länge nu. Frågor som svävar. Jag måste söka de svaren på andra håll, andras minnen.
Och varför söker jag de svaren? Varför griper jag tag i de frågorna? Det har att göra med relationer. Hur de går sönder, och varför. Jag kommer från en släkt av skilsmässor, jag är inte ens själv ett undantag. Mamma och pappa. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Till och med farfars föräldrar. Vad är det som händer när relationer tar slut? Hur påverkar det oss? Barnen, de lämnade, de lämnande. Så ja, kanske är det den större frågan jag vill besvara, det jag söker i mina efterforskningar, förutom mina släktingars livsberättelser.
Låt mig se.
Farbror Göran och Annika. Faster Lenas Göran, äktenskapet innan de fann varandra. Men inte min moster och min morbror. Inte min faster Maj. Inte mormor eller morfars föräldrar. Kanske är det ett drag mestadels på min fars sida, after all. Det som dödade min mormor och morfars relation var spriten.
Men jag har burit med mig en bild av att äktenskap, relationer, inte kan hålla hela liv, ända sedan jag var barn. Som tonåring skrev jag någon arg uppsats på ämnet, att det var befängt att tro att relationer skulle hålla, eftersom man förändras. När jag gifte mig var det med tryggheten att man kan skilja sig. Jag tror inte jag trodde att det skulle hålla, jag var nog rätt övertygad om att det inte skulle göra det. Medveten om att jag var i en destruktiv relation, men just där och då var äktenskapet min enda utväg. Det låter absurdt, men så var det, och så blev det.
Jag visste inte att jag skulle börja skriva om äktenskap och relationer. Men här sitter jag nu. Och det är sårigt och blottande att skriva om det, att undersöka det, när man själv är i en relation. Det kräver att man synar den, och det är svårt. Jag ska försöka att inte. Jag vill inte bli cynisk. Och jag vill inte veta. Ett visst mått av skygglappar kanske måste finnas för att man ska kunna älska. Antingen det eller att dra upp allt, dra ut allt och verkligen våga syna det, och ändå älska. Jag tror mer på den senare varianten, det är den vägen jag vill gå. Men det är ett stort jobb, och inget jag kan göra ensam. Att vara i en relation är att vara sårbar. Jag kanske tänkte någon gång, att det skulle vara trygghet. Kanske är det mot trygghet jag strävar. Jag hoppas att det går.
Men jag börjar med att transkribera. Lyssna på hans ord, mina frågor, vårt samtal. Jag saknar honom. Jag måste besöka honom snart igen.
14:34
Har pledgat att inte använda internet idag. Inte facebook iaf, jag får väl söka information om jag behöver den, men mina fällor är jobbplattformen och facebook, när jag prokrastinerar. Inte ens instagram kan få mig i fällan these days, egentligen inte fb heller, men jag försöker att också undvika kommunikation. Inte jobb, inte kommunikation.
Jag skriver ned det farfar talar om. Det går inte att på papperet fånga hur han talar. Hans pauser, hans ofullständiga meningar som jag på intervjufilerna tyvärr alltför ofta försöker fylla i, hur han börjar på en mening och fortsätter på nästa, hur själva poängen av meningen ofta hänger i luften som något förutförstått som han inte sätter ord på. Jag försöker ibland, i intervjuerna, summera eller konkludera och ibland lyckas jag kanske men det är fortfarande mycket som är just outtalat. Hur transkriberar man det?
Jag har hans historier. De han tyckt var viktiga att berätta, kronologiskt har vi gått, upp till då alla barnen fötts och hans olika jobb men sen blir det lite luddigt. Det är alltid vuxenlivet som är mest luddigt. År som liknar varandra, det går inte längre att prata om kronologi. Istället måste man kanske börja tala om teman. Ur teman kan berättelser uppstå och ett av dem är relationerna. Tänker jag. Han träffar Birgit, de bryter med sina respektive, skilsmässa. Min farmor träffar Arne, jag tror det är farfars lättnad, hennes ungdomskärlek, de blir ett par igen. Men jag känner mig inte särskilt klok på deras relation. Han var mån om att göra det på rätt sätt. Kanske de inte ens legat med varandra innan de skilde sig? Båda var ju gifta, vuxna. Pappa var i övre tonåren, närmare tjugo måste han ha varit. Mamma minns, hennes minnen är inte lika enkla som farfar låter dem höras. Farmor tog över lägenheten mamma och pappa hade på Mariehem då. Jag kommer inte ihåg exakt hur det var, har skrivit ned då jag och mamma pratade om det här men vet inte var. Den lägenheten iaf, att det blev barnen som ”räddade” boendesituationen. Då kan det väl inte ha varit enkelt? Mamma sa också något om det där med Birgit och farmor. Att hon som var ”fru” i huset fastän de fortfarande var gifta? Jag minns inte nu, det var väldigt taskigt iaf, hur det beskrevs av mamma. Mamma stod på farmors sida. Jag kommer att måsta intervjua både henne och pappa om det här. Kanske Göran, Lena, varför inte Maj också? Kommer jag att våga fråga dem de viktiga frågorna? Kommer jag att veta vilka de viktiga frågorna är?
Och farfars röst. Sagoberättarrösten. Den går inte heller att förmedla.
Liten paus. Jag transkriberar. Det tar väldigt lång tid. Vissa intervjuer har jag bara skissat, ungefär vad han talar om. Måste nog göra så framöver också, får gå in i dem mer utförligt när jag vet hur jag ska arbeta med dem. Ska jag först skriva en översiktlig berättelse om farfars liv? Övergripande, kronologisk? För att först senare använda mig av berättelserna som en del av något mera eget? Jag vet inte. Men jag blir trött av att transkribera. Svårt att stänga av och bara sammanfatta. Är där, i huvudet, med farfar. Trött på att höra min egen röst, hur dum jag låter med mina dumma frågor och hur jag fyller i vilket gör att farfar inte säger saker, utan jag säger dem. Lär mig väl mer och mer om intervjuformen också. Låta den intervjuade tala till punkt, mana fram berättelsen i deras egna ord. Det spretar. Jag får mest fatt i de kronologiska detaljerna, fakta. Det är inte så intressant? Jag vill komma åt LIVET, relationerna. Vad de kände, vad de gjorde, hur livet kunde se ut på riktigt. Jag har fortfarande inte den biten men nunär jag har skelettet, är det kanske det jag kan intervjua farfar om? Hur var hans och Gullis relation? Hur involverad var han med sina egna barn. Vad tänker han nu, som gammal, om den tiden, ser han likheter eller olikheter med sin egen uppväxt? Var det så här han trodde och ville att hans liv skulle bli eller följde han bara med i hur strömningen gick? Sådana saker jag vill veta. Hur var det med Gullis? Trivdes hon? Vad gjorde henne glad? Vad gjorde ni för att visa varandra ömhet? Egentligen vill jag följa med ändå in i det intima, men jag tror att det blir för svårt. Däremot att stanna upp och försöa beskriva platserna, huset i Brån tex. hur en vanlig dag där kunde se ut. Lyckliga minnen därifrån. Osv. Om och om igen, nedslag i olika delar i hans liv. Även då han var inkallad. Hur såg bilen ut? Vad gjorde de i Visby? Flirtade de med flickor? Roade sig? Minns han någon film? Bok som gjorde intryck på honom? Så många sådana saker… Och varför är han så intresserad av historia? Måste forska mer. Och fråga om Lars, hur var deras relation under denna tid, när kom hans första böcker? 1950 första boken. Precis där jag är och transkriberar nu. Inga stormar än, känner inte till den boken. Måste läsa allt Widding har skrivit… Ett sommaruppdrag? Men Pigan och härligheten kom först 1978 kantänka, inte alls bland det första utan långt långt senare. Kanske var hans författarskap inte en issue den här tiden då? För jag har ju en känsla av att det skapades en schism sen, iom de böckerna. Det måste jag ju också fråga om.
Men i wikin står att de första böckerna speglar upplevelser av skoltid och ungdomstid, så kanske ändå då?
20:55
Har lyssnat hela dagen på farfars röst. Och min, som jag blir väldigt less på. Det framkommer liksom hur dåligt jag egentligen känner farfar, både i hur jag pratar med honom och hur jag försöker fylla i svar som ofta är fel. Varför gör jag så? Nervositet. Och en vilja att vi ska ha varit närmare, men vi har inte haft någon jättenära relation precis. Och vad beror det på? Kanske är det också något jag vill undersöka. Hur var egentligen hans och pappas relation? Den är nog god, jag tror inte att den varit dålig, men nog finns en reservation någonstans?
Jag tänker att jag måste träffa honom igen, och snart. Fast då ha gått igenom de andra intervjuerna också gjort en lista på luckor och frågor jag vill ha svar på, mer inre frågor. Kanske kan det underlätta att använda ett fotografialbum som underlag också? Prata utifrån dem, minnas. Berättelser om barnen, deras uppväxt. Hur de var som barn, hur deras relation till dem var. Och om farmor. Hur dog deras kärlek? Vad handlade det om? Vågar han berätta det för mig? Jag vet att vi talat litegrann om det, jag har försökt fråga. Men ofta är Birgit där, lyssnar i bakgrunden. Stör. Jag vet inte om hon gör det medvetet, hon vill nog också ha en del i berättandet. Jag känner inte heller henne särskilt väl, nog skulle det vara gott att intervjua henne också. Det känns att hon kommer från en finare bakgrund, har mer pengar. Borgeligt. Kanske från familjen? Såsom också hennes dotter är lite finare, gått den banan. Många frågor. Mycket att sätta sig in i, relatera till, försöka förstå. Många människors interrelationer. Och hur det är och har varit att vara bror till en av Sveriges mest lästa författare, som han var där ett tag. Han som skrev så att vanligt folk ville läsa.