Jakten på det ”autentiska”, det äkta och råa, okonstlade, tycks vara något som ”hipsterkulturen” slår knopar på sig själv för att hitta och exploatera, förpacka till unika dussinvaror och sälja sälja sälja. Helst till helt ovärdiga priser, eftersom det ju är ”på riktigt”. I Sverige tycks det vara det norrländska som ska stå för det autentiska, det oförstörda. Ska man gå efter mediabilden, skulle varenda stockholmshipster göra i brallorna bara de fick kliva in hos farbror Kalle, gampojk, bostadsort Skatamark (slumpmässigt vald ”samlad bebyggelse” i Norrbotten). Den äkta smutsen, skotern på bakgården, den otvättade hellyhansen, vedtravarna, tuggtobaken, dunken. Med hembränt, alltså.

Marken caters to that audience. Men den vänder sig också till de som känner igen sig, och skildringen av den ”vanliga människan” i Norrbottens utmarker, är berättade med 80% kärlek och nostalgi, minst. 10% humor, och 10% norrlandspatriotism. Eller vänta, kanske 50% norrlandspatriotism, 40 kärlek och 10 humor. Antagligen beror det på vem som läser.

Jag lyssnade på Marken, mest. Ljudbok, Väyrynen läser själv. På gott och ont tror jag, onekligen mest autentiskt, och nog behövs det ha dialekt, tror jag. Han sa själv något om det, medveten om att författare inte alltid är de bästa att läsa in sina egna böcker. Att han kan avslöja en del genom intonation etc, att hans medvetenhet om texten färgar den, tolkar den. Så kan det nog vara, men min invändning är nog att det inte alltid passade i rytm och stil, att det blev för plain. Hursom ett väldigt trevligt sätt att få i sig poesi på, på bussen, i affären, på promenaden. Jag önskar mig mer sånt, överlag. Ett poetiskt soundtrack till livet.

I diktform passar sig skildringen av den ”vanliga människan” och vardagen, bättre tror jag, än i de romaner där jag stöter på detta tema. I romaner blir jag frustrerad över att ingenting händer, i en dikt är det att ingenting händer, någonting som ändå kan ge resonans i mig. Det är en bild, och bilden säger något utanför bilden. I en roman fungerar inte det där, åtminstone inte i de flesta fall, för mig. Kanske för att jag blir frustrerad över att jag måste genomlida intetheten i en hel roman, när det räckt med en dikt, som jag kunnat tänka vidare genom. Tips för dig som tänker skriva om tristess, alltså: bli poet.

Det jag kanske stör mig på, är mängden. Marken är TJOCK. Det hade räckt med en tredjedel, tror jag. Många dikter skildrar samma sak igen, som någon tidigare dikt skildrat. Säger samma sak, fast med en annan karaktär kanske. Det blir tjatigt.

Det är också det där med readymades. Jag vet inte vad det  kallas i textsammanhang, det måste finnas ett ord? Enligt Väyrynen är c:a 25% eller nåt sånt, sådant han ”stulit”, från intervjuer, skyltar, andra texter antar jag. Stoppat in i denna kontext. Framför allt sådant folk sagt kanske? Någon skrev i en recension, eller nej – det var ett gäng ungdomar jag överhörde då jag väntade på bussen under Littfest, en av dem sa att de dikter där det var mer tydligt att det var hans egen röst, att de var bäst. Och jag håller nog med, de är starkast. Samma gäng kunde inte alls förstå hajpen. Hade gillat boken först men nu blivit less iom att han hyllades över hela landet, det blev för uppchosat för att ta på allvar, SÅ bra är det inte. Enligt dem. Och till viss del kan jag hålla med, men det har ju egentligen inte med själva boken att göra.

Och apropå det hipstriga. Det är ju också en form av exploaterande. Knepigt det där, både att man vill få plats i den svenska kulturen, som en självklar del, men exotifieras istället. Var går gränsen? Hur ska man hantera det? Tamimie Märak pratade också om det där, på Litteratur&retur. Vill hon ens att hennes texter ska finnas i skriftlig form, så att de kan representera? Är det ett utnyttjande eller ett genomslag, att skildra dessa människors vardag? Exotifierar jag när jag skriver om dem som ”dom”? Jag antar det, fan också. Jag särskiljer dem, pekar ut dem, och menar alltså att det finns en annan grupp, som jag själv tillhör. Men hur kommer man undan det där? Hur ska man kunna prata om något, alls? Gaaaah, jag går sönder.

 

Stöd din lokala bokhandel! Köp lokalt i Umeå på Bokcafé Pilgatan >> eller från förlaget, Teg Publishing >>

Om du nu måste så finns den även på Adlibris>> och Bokus >>

 

One Comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *