och det är nästan så jag tänker att det kan man faktiskt göra. Jag tänker tanken när jag går förbi kyrkogården, med dess obefolkade ängar. Det är vackert här, vackra hus, vackra slätter. Husen är så små, sådär så att man vill nypa dem i kinden. Det är inte långt till Malmö, inte långt till den stora staden. Man skulle kunna leva här. Man skulle kunna dö.
Kursen fortskrider. Det är intressant att vara den som håller i den mera strikta kursen, den mera hantverksmässiga. Jag kanske är van att vara flummig, ses som det. Jag matar dem med idéer och strukturer, sätt att komma åt sin text, sätt att utvidga den, lära känna den, kunna den utan och innan. För en del är detta att döda kreativiteten. Men det behöver det inte vara, det är bara något för kreativiteten att ta avstamp från. Någonting att hänga upp i julgranen. Om man nu vill det.
Finaste citatet hörde jag idag: du har skapat en revolution i mig. Jag kanske snor den, till något annat. Nu handlade det om hur han såg på sin text och vad han kunde göra med den. Att höra sådant gör att jag växer några centimeter. De lyssnar och tar till sig. De gör faktiskt det.
Kanske hamnar jag själv en aning i skymundan. Jag menar Mina bakom, att rikta blicken inåt. Kanske är det så. Men jag tar mina promenader, plockar ned blickar från himlen och fångar dem på kort, spar till senare. Då ska jag bläddra igenom, minnas. Jag växer här, myllan är deras berättelser, deras tankar, deras frågor som jag tvingas svara på. Ibland kanske blicken blir glasartad, när jag tar en paus. Men det är bara för att det händer så mycket innanför, att man inte alltid kan vara på plats i verkligheten. Jag har en aning om att åtminstone vissa av deltagarna också känner så. Fullpumpad, på bristningsgränsen, men på ett positivt sätt.