Jag stannar i sängen.

Jag har tagit tillbaka min säng. Äntligen. Äntligen ligger jag diagonalt tvärsöver, äger hela ytan. Jag håller mig inte längre på min kant.
Man kan kalla det ensamhet. Eller frihet. Eller både och. Fem år har det tagit.
Min säng.

Den här ensamhetskänslan. Som jag aldrig blir kvitt. Jag ser omslingrade människor vart jag än tittar. Jag vill inte ens vara en av dom, det bara stirrar mig i ansiktet med sitt – detta är inte du. Jag tänker på vad jag kan göra för att känna mig nöjd med den ensamhet jag har. Som inte är särskilt ensam, jag har så många fantastiska vänner, familj dessutom, flera stycken. Men ja. Jag känner av blickarna. Någonstans gör jag det. Trettiofyra år och inget förhållande. Ingen familj, inga barn. Jag vill ju inte ens, men jag konfronteras med det.

Jag tänker på detta med att vara tillsammans med någon, dejtande. Att vi söker och försöker och tänjer och bänder så otroligt mycket mer med någon som ska vara en så nära, än vi gör med våra vänner. Som att man kan, eller måste, acceptera lite av varje för att få vara i ett förhållande, som att det är mindre noga med dem, än de vi kallar våra närmaste vänner. Det vrider sig i mitt huvud, jag kan inte tänka på det mer än några sekunder innan jag får heebie jeebies. Om jag ska ha någon så nära igen, så måste det vara en närmaste vän. Det är det jag önskar mig. En närmaste vän med benefits. Att den kroppsliga närheten är en bonus. & just nu känner jag mest för att gå i celibat tills det händer. Vi får väl se hur jag lyckas med den saken. I’ll probably settle for overwhelming passion when it comes down to it.

Och att älska någon på avstånd, vad är det? Någon som inte älskar en tillbaka. Det är också bara dumheter. Gillar hen inte dig, är det inte rätt. Det du tror är kärlek är något helt annat. Önskan om en sorts kärlek du just nu inte kan få. Illusion. Det vägrar jag gå in i igen. Nu har jag gjort det för sista gången.

Klassiskt bildspråk men nej. Jag flyter inte med strömmen.